Sagan om en stel kille

Det var en gång en kille som hette Robert. Han var omåttligt populär och inte helt olik Prins Daniel. Med sitt stela leende lockade han många människor att betala en slant varje månad för att få titta på massor av TV-kanaler. Hela han var faktiskt lite stel. Det får man lov att säga.

Hans chefer tyckte i alla fall att det var dags för Robert att börja Twittra. Sagt och gjort. Sociala medier är ju ett måste i dessa dagar, så Robert satte upp ett twitterkonto. Twittra = berätta vilka program som går på TV, tänkte Robert och skred till verket. Han missade helt poängen med andra ord. Men diskussioner med människor har man väl kundtjänst till?

En vacker dag ringde en förtvivlad kvinna till denna kundtjänst och berättade att hennes hus brunnit ned och att hon ville säga upp sitt avtal med Robert. Vilka tokiga människor det finns! Det finns ju regler för det och ett avtal är ett avtal. Nedbrunna hus eller inte. Om människan kan titta på sin nedsmälta TV eller inte är då rakt inte Roberts business. Glöm det, tanten!

Den förtvivlade kvinnan hade en vän som blev riktigt upprörd och bloggade och twittrade om händelsen, vilket snabbt spred sig som en löpeld över landet, eftersom folk inte alls höll med Robert. Hans stela leende blev allt stelare och en chef bestämde sig för att få tyst på eländet en gång för alla. Tyst nu, så drar vi av ett par månader på avtalet, var hans budskap till den förtvivlade och faktiskt hemlösa kvinnan.

Naturligtvis fick inte det tyst på twittrandet. Istället började folk säga upp sina avtal med Boxer och varumärket fick sig rejäla törnar från alla håll. Tror ni nu att cheferna vaknade upp ur sin gammelmediadvala och insåg att de nya medierna faktiskt innebär att man måste ta hand om sina kunder? Nä! Det gjorde de inte. De lät visserligen udda vara jämnt och lät den hemlösa, TV-lösa och förtvivlade kvinnan slippa ur sitt avtal, men det var bara för att få tyst på väninnan. Inget annat.

Vad hände med Robert då? Han blev så förstenad av sitt misslyckande, att han vittrade sönder totalt och sopades bort med skurvattnet. Samtidigt fick alla hans chefer sparken och ersattes av moderna kommunikativa chefer som insåg värdet av genuin kundvård. Robert ersattes i samma veva med en riktig människa av kött och blod som kunde engagera människor på riktigt. En som deltog i diskussionerna och brydde sig om.

Eller inte.

A seven year old knows best

On Friday morning, I was reading the newspaper about the US election and I promised myself to understand it. To really understand what it meant.

Yes, the Republicans made it in the house of representatives and strengthened their position in the senate. That's not very good for Obama. I can understand that. But how bad is it? According to my newspaper, it's worse than ever before after WW2. Worse than for Harry Truman in 1946 and worse than for Bill Clinton in 1994. But what does it mean. Really?

At this point of my reading, my seven year old son sat down beside me, watching the front of the newspaper. He then said: That's Obama, isn't it? I said: Yes! He sais: I know why he looks so sad at the picture. I said: You do?! He said: Yes, he will not be able to decide as many things as he could before. He lost a competition, you know.

He then ran away to play again. It took me a while to digest that he actually gave me the answer that easily. He had watched "Lilla Löpsedeln" on TV and they obviously knew how to tell a story that anyone could understand.

I think that's why we often fail in communication. We get lost in details and miss out the real point. Instead of telling a story about an operator, who can now read his newspaper and drink a cup of morning coffee while the machine does his job, we talk about how sharp the cutting edge of the new insert is, or how many cutting edges there are.

Next time I'm writing a text, I'll ask my son how to write it.